Myggor och tigrar
av Maja Lundgren
Albert Bonniers förlag
Så har jag läst den, eller om vi ska vara ärliga, tvingat mig igenom den. För årets mest omtalade bok har samma litterära kvalité som en kvällstidning. Kvällstidningsjournalister kanske inte ska bli författare? För den som bevarats från litteraturdebattens skval så kan bokens handling sammanfattas som Maja Lundgrens ältande av sitt patetiska författarliv och någon slags parallell mellan “svenska kulturvärlden” (vad nu det är) och italiensk maffia. Att det skrivits i dagboksform kan få en att fundera om manuset över huvud taget bearbetats. Det som diskuterats är att hon beskriver vad hon varit med om och hennes avslöjande om sina sexuella kontakter med “kulturelitens” män och hur hon blir trakasserad av manliga författare som Björn Ranelid (för dem som inte vet – en författare som har större ego än litterär förmåga) – med andra ord – vem bryr sig?
Det enda som skulle rättfärdiga denna bok vore om det vore kritik av något verkligt samhällsproblem som ju påstås. Men Lundgren har här gjort en mygga av en fjäder. Jag har inget problem med dokumentära böcker – de kan vara väldigt lärorika. Men kvinnor som bjuder ut sig till “de häftiga grabbarna” känner jag igen från min egen ungdom – de var patetiska då – de är patetiska nu. Det finns ingen kulturelit någon annanstans än i Maja Lundgrens huvud. Hon vill av någon anledning imponera på kulturredaktörer och författare som hon gräver upp på någon bokmässa. Att hon knullar runt för att skapa sin egen identitet vore ämne för en bok om det handlade om en tonårstjej som försöker få en identitet genom några patetiska gänggrabbar – men försök inte samtidigt verka intellektuell. Vad gör en svensk som inte har något vettigt att säga? Han tiger – om ändå Lundgren hade haft det omdömmet.
Sverige är ett litet land – det finns ingen kulturelit värd namnet. De mest intressanta böckerna kommer ut oavsett patetiska förläggare och kulturchefer. Och att inte få en recension hos de större tidningarna måste ses som en kvalitéts stämpel. Bara bemötandet av “Myggor och tigrar” är ett tydligt bevis för detta, men å andra sidan, kultursidorna måste ju hålla med Lundgren så att ingen tvivlar på deras trams. Sådan är verkligheten. Sen att Maja Lundgren går på nollornas äldsta knep – “Jag är den viktigaste i världen – knulla med mig.” – är ju bara patetiskt. Men klart att man ger ut sådant skit – man får ju fler dumma tjejer att knulla med.
Hörde att Jan Björklunds vanligaste ord i det militära var “ludermässig” – och förstod inte vad ordet betydde (vid sidan att jag bävar vid tanken på att en man med sådant ordföråd skall leda den svenska skolan). Men så kom jag att tänka på Myggor och tigrar. Att till vilket pris som helst vilja hänga med några idioter som inte gör något vettigt – det är ludermässigt.
Svår att bläddra i var den också.
