Kärlekens bok är skriven av Keeron Ögren och är hans andra bok. Keeron är vad jag förstår hedning och boken består av samtal mellan författarjaget och kärlekens gudar – Frej och Freja. Denna gudomliga röst som hela tiden klingar gör att boken väcker mina egna tankar. Det är som att man var med i samtalet. Allt sker i poetiskt färgat språk med många kreativa inslag. Myter och sagor flyger förbi. Det märks att författaren har en mängd referenser som man inte känner till, men det gör inget. Det är faktiskt ganska suggestivt. Den religiösa dimensionen höjer snarare anslaget och boken skulle nog inte gått att skriva utan den tyngd som gudinnan Freja har. Och jag lovar er – den gudinnan är inte att leka med.

Finns det något så missbrukat ord som kärlek? När Kärlekens bok talar om kärlek så är det något väldigt krasst och tydligt – kärlek handlar om sexualitet, barn och allt ansvar detta innebär. Detta är inte romantiskt trams – det är livets kärna. Man växer då man läser och i slutet av boken så är det klart att livet alltid kommer att bjuda på nya frågor, men man förstå så mycket mer. Kärleken är något som är nödvändigt för livet och att människor i dag klarar inte av att älska. Arbete, ekonomi, politik och egoism får gå före kärleken. Frågan blir ju hur vi skall kunna överleva då? Jag känner mig träffad – detta rör oss alla. På så sätt är detta en av vår tids viktigaste böcker. Kärlekens bok skiljer sig från det mesta jag läst på länge, den anknyter till en berättartradition, den vågar vara religiös och den ger sig i kast med viktiga frågor. Nej, detta är troligen årets bästa bok och jag är glad att jag fick läsa den. Jag sitter här med känslan att jag nog har förändrats – kanske blivit lite mer mogen att ta itu med mitt eget liv?

Sen det där med nobelpriset – man måste ju säga ”Äntligen !” – trots att de numera slängt ut Gert Fylking. Äntligen får en sciensfictionförfattare nobelpriset i litteratur.

Men visst boken, handlar om rayon – om det där äckliga syntetiska tyget. Fast här är rayonet en kulturens högpunkt – framtiden. Vi får lära känna allt om rayon – detta är en allmänbildande bok. Men först och främst förmedlas en känsla. Industrin, livet i det ”nya samhället” – om man ändå kunde beskriva denna känsla. Fast då ska man ju göra som Peo Rask – bemästra ordet, och det gör ju inte jag – så ni får läsa boken i stället.

Nej, trots att det var väldigt mycket så måste jag ändå säga att det var lite smalt. De små förlagen fanns där, några stycken, fast jag saknade många. Från den alternativa kritiken fanns bara tjejerna på bokhora med – kul, fast jag vet inte om jag skulle vilja ha ett bloggbås på mässan… Nä. Känns inte som mitt forum. Fanns inte bara horor på mässan utan även luder… Nu ska jag inte tjata om Lungren jag också, nej. Nåja, jag hittade ett par böcker som jag ska titta närmre på, så helt hopplöst var det inte.

Det enda som skulle rättfärdiga denna bok vore om det vore kritik av något verkligt samhällsproblem som ju påstås. Men Lundgren har här gjort en mygga av en fjäder. Jag har inget problem med dokumentära böcker – de kan vara väldigt lärorika. Men kvinnor som bjuder ut sig till ”de häftiga grabbarna” känner jag igen från min egen ungdom – de var patetiska då – de är patetiska nu. Det finns ingen kulturelit någon annanstans än i Maja Lundgrens huvud. Hon vill av någon anledning imponera på kulturredaktörer och författare som hon gräver upp på någon bokmässa. Att hon knullar runt för att skapa sin egen identitet vore ämne för en bok om det handlade om en tonårstjej som försöker få en identitet genom några patetiska gänggrabbar – men försök inte samtidigt verka intellektuell. Vad gör en svensk som inte har något vettigt att säga? Han tiger – om ändå Lundgren hade haft det omdömmet.

Sverige är ett litet land – det finns ingen kulturelit värd namnet. De mest intressanta böckerna kommer ut oavsett patetiska förläggare och kulturchefer. Och att inte få en recension hos de större tidningarna måste ses som en kvalitéts stämpel. Bara bemötandet av ”Myggor och tigrar” är ett tydligt bevis för detta, men å andra sidan, kultursidorna måste ju hålla med Lundgren så att ingen tvivlar på deras trams. Sådan är verkligheten. Sen att Maja Lundgren går på nollornas äldsta knep – ”Jag är den viktigaste i världen – knulla med mig.” – är ju bara patetiskt. Men klart att man ger ut sådant skit – man får ju fler dumma tjejer att knulla med.

Hörde att Jan Björklunds vanligaste ord i det militära var ”ludermässig” – och förstod inte vad ordet betydde (vid sidan att jag bävar vid tanken på att en man med sådant ordföråd skall leda den svenska skolan). Men så kom jag att tänka på Myggor och tigrar. Att till vilket pris som helst vilja hänga med några idioter som inte gör något vettigt – det är ludermässigt.

Svår att bläddra i var den också.

Vad säger man, detta är åter igen en småstadshistoria om ungdomars relationer, och sådan kanske kan ha något existensberättigande om ungdomar vill läsa dem och om de erbjuder lite inspiration. Nu är ju det inte fallet med denna bok. Hannes heter huvudpersonen som vill vara en ”snäll” kille och tjejer tycker att han är snäll men vill inte ha honom ändå. Ja, jag vet‚ killar är patetiska i den åldern (vi tjejer också faktiskt) – men mycket till historia är det inte. Problemet är när författaren ännu inte genomskådat sitt ungdomsego – han har ingen distans. Det känns som någon som seriöst sitter och skriver en bok om drogfrihet eller om att vara trogen – det är inte så det fungerar med litteratur, det måste finnas något stimulerande. Präktighet är inte en god egenskap, då får man hellre kalla mig för hora, jag klarar av idioter bättre än mesar.

Ingen tonåring vill ha sånt här. ”Vi som aldrig sa hora” är som en bok beställd av ett statligt ungdomsråd. Någon överårig redaktör vill ge ut en ungdomsbok som handlar om ”att vara snäll”. Och då kommer den snälle Ronnie Sandahl och fortsätter vara så fruktansvärt politiskt korrekt. Ingen kan tycka att en inställsam författare är trovärdig. Och ärligt talat, det är väl inte konstigt att vi tjejer inte vill ha inställsamma killar?

Därför är det med blandade känslor som jag läser hennes nya roman – Fågelbovägen 32. Men denna bok vinner mig trots allt, hon har ansträngt sig, och hon har något att berätta. Läkaren Karin försöker hjälpa den moldavisk kvinnan Katerina som vistas i Sverige illegalt och arbetar svart som hemhjälp under dåliga förhållanden. Då hon försöker hjälpa Katerina så blir det så att hon själv blir den som ”har svart hemhjälp”. En god präktig och duktig politisk korrekt kvinna kommer att göra det hon själv föraktar.

Denna bok är en bra skildring av ett moraliskt dilemma, av att saker inte är så enkla i livet och att det är lätt att se saker som svart eller vitt, så länge det handlar om andra. Vid sidan av att karaktärerna är lite väl stereotypa så är det en bra bok. Det att själva historien bryter upp dessa karaktärer och visar på problemet i att tänka så gör boken läsvärd. Svenssonlivet är en bild av livet som är för generell för att vara sann – men den är en bra bakrund för att spela upp ett dilemma.

Och man märker successivt att den innehållslösa Karin under berättelsens gång förvandlas till en riktig person. Huruvida Kadefors tänkt att detta ska ske eller om det är en tillfällighet vet jag inte men den ger boken ett existensberättigande. Detta gör också att jag faktiskt kan låta en av mina favoriter bland radiopratare även få stå i min bokhylla utan att skämmas.

Denna bok handlar om en samisk släkts historia, det är en släktkrönika. Vi får möta fördomar, förföljelse och förakt – och först och främst assimilering. Men boken är först och främst en skildring av en kvinnas jakt på sin identitet. Annica Wennström gör sin egen odyssé i det förflutna. Denna bok är en resa, en jakt på det fördolda. Boken handlar om hur det förflutna är tabu, hur man inte om talar om vissa saker. Hur det samiska förtigs och hur detta lämnar deras ättlingar i ett andligt vakum.

Jag känner hur släktens skeptiska hållning tiger ihjäl en viktig del av författarens förflutna. Men jag kan även ana mellan raderna att författaren har en lite väl romantisk syn på den samiska kultur som hon egentligen inte ingår i. Denna romantik gör å andra sidan läsupplevelsen mer fantastisk. Även de tunga delarna känns även i hjärtat. Mystiken är genomgående i boken. Men detta är en roman, och en roman skall vara fantastisk. Det är en härlig bok, och att den kan röra sig i många plan gör den till en djup upplevelse. Nej, den skall inte ses som en faktabok, det är inte historia utan en människas upptäckande av sin släktsaga – och som sådan en läsupplevelse.

Detta är en skröna, ja flera fantastiska berättelser, och Niemi är en mästare på berättande. Detta är inte samma sätt att berätta som i Populärmusik från Vittula – men det är bra. Han sätt att överdriva sociala föreställningar, som norrländsk manlighet och fördomar av alla de slag är han duktig på. Stämningar och miljöer fungerar också. Enda som stör är handlingen, och om än att den är bisarr – ja den kanske kan ses som ett skämt då – så känns den inte motiverad. Jag kan se den som en parodi på deckargenren – men som sådan är den inte mycket att ha. Man kan undra varför det var tvunget att vara en deckare. För annars var den bra. Kort sagt – läsvärd, men inget man kommer att läsa om. Ty det måste man säga om hans tidigare böcker – att de läser man gärna om.

När jag för ett par år sedan läste Jonas Hassen Khemiris bok Ett öga rött så var jag fascinerad av hans litterära insatts, den var ett språkligt mästerverk, men jag förstod aldrig syftet med boken. Den presenterade en stereotyp uttjatad invandraridentitetsföreställning som bara känns meningslös. Denna stereotyp var dessutom det som alla medier tog upp kring boken. Detta var orättvist, boken var bra trots ”nysvensktramset” – inte tack vare. Boken använde språket som berättarverktyg, ja egentligen handlade den om det språk den var skriven på.

Men nu har jag läst Hassen Khemiris andra bok, Montecore, och nu förstår jag. Denna bok är skriven med en huvudperson som heter Jonas och som nyss gett ut en bok och .. ja just det, den är skriven självbiografisk. Men den är inte det, historien är helt orimlig och fantastisk. Det självbiografiska måste vara fiktion. Karaktären Kadirs språk är än mer en lek med ord än vad Halims låtsas-rinkeby-svenska var i ett öga rött. Jonas Hassen Khemiri är en språklig ekvilibrist, detta är konstruktion och dekonstruktion av språket. Men, och det är poängen, ingen kan låtsas att det är något ”invandrarspråk” – det är helt enkelt författaren.

Montecore är en bok som gör Ett öga rött till det den egentligen är – ett språkligt experiment. Detta är en postmodern författare med tankestoff från den fransk-algeriske filosofen Derrida. Men varför skriva en bok som kan tolkas som en plattityd för att sedan skriva en ny bok som ändrar den första bokens innebörd? Jo, och det var det som slog mig – Jonas Hassen Khemiri har lurat grindvakterna. Böcker som är litterär förnyelse och som innehåller intressanta tankegångar ges normalt inte ut, åtminstone inte på stora förlag som Norstedts. Massmedia recenserar inte och skriver inte om ”svår” eller ”udda” litteratur (det vill säga ”god” eller ”intressant”). Ska man ha genomslag så måste man upprepa det andra redan säger. Alltså skrev Hassen Khemiri en bok vars innehåll följde den allmänna agendan. Han ställde upp på det accepterade temat, nysvenskheten. Men normalt brukar man inte kunna göra det utan att sälja ut, man kan inte byta stil till något intressant efter en prostitutionsdebut, då tigs man ihjäl som en dagslända. Han skev en ”blattebok” och fick den utgiven, blev höjd till skyarna. Sedan visar han att det inte var en ”blattebok” – och då kan man ju inte erkänna att man blev lurad. Han dekonstruerade sin egen bok. Montecore är bättre än Ett öga rött, men dessutom, tillsammans utgör de ett mästerstycke i litterärt bedrägeri. Nu väntar vi med spänning på en tredje bok där Jonas Hassen Khemiri kan få vara författare och inte blatte – det blir spännande.

Applåder för en seriös författare som lurade förlagens och pressens grindvakter.